Mot ingen annan än sig
Vet ni vad som inspirerar mig? Magrutor och vältränade modeller? Nej. Faktiskt inte det minsta. Snarare har det sämre effekt när jag är i behov av motivation. Tvärtom alltså. Jag vill inte se mitt mål på någon annans kropp.... Om det är mitt slutmål, varför vill jag då se det på någon annan?! Jag vill inte se en retucherad bild på någons mage som har varit på håård diet inför bl.a fotograferingar eller tävlingar.. Då blir jag, om möjligt, mer nedstämd och "det är ingen mening-inställd".. Det är inte rättvist, nu menar jag inte som ett sjuårigt barn räcker ut tungan och menar "inte rättvist". Det är inte en rättvis bild som visas. Vem fan går omkring och ser ut som valfri gladiatorbrud 365dagar på året liksom? INGEN. Om man inte pumpar i sig annat än mat vill säga...
Allt jag menar är att man ser inte en verklighet. Och då kan jag inte heller hämta positiv energi från det. Jag behöver se den äkta varan. Hur det går för människor som gör en förändring, tampas med dåliga pass, motivationsbrist och snedsteg och trots det kravlar sig upp, -det är då man förstår att det är på riktigt. Att det är normalt med sådana stunder. Det är okej. Jag är inte ensam med att inte vilja kliva in på gymmet vissa dagar, eller allt jag vill ha kanske är en maraboukaka eller en pizza från kvartershaket.. Då, då lapar jag energi och inspiration som en hund skulle lapa vatten i öken.
Idag när jag hade min lunchsurf på Instagram, hittade jag en kvinna (nappybeautylove) som fullkomligt slog andan ur mig. Kolla upp henne, för jag kan inte sätta ord på hur grym jag tycker hon är. Men det är vad jag kallar för inspiration. "The fight".
Välbehövligt såhär på flåstisdag..