evelsjo.blogg.se

Jag upplevde två hjältar igår, kanske inte X-MENs, utan hjältar man kan sitta och dagdrömma om och önska de ingick i ens liv. Ni vet? Och bara sådär så blev mitt liv lite mer hjälterikt. Fast det är klart, jag hade det på känn..

 

En morgonrutin i sitt esse.. På med ytterkläderna, låsa dörren, småspringa ner för trappen, slänga kattlåderenset i den gröna soptunnan vid infarten, och hålla kvar alla andra grejer ovanför äckelpåsarna som ligger där och stinker räkor och pizza, ta ostadiga hala steg till bilen och åka till jobbet. Inse att mobilen är kvar hemma på köksbordet och informerar de viktigaste om detta och överleva dagen utan den nya kära nallen.

Komma hem sent, inte hitta mobilen, verkligen inte hitta eller höra mobilen. Adrenalinet höjs och den vidiriga tanken på att min nya mobil ligger i den gröna soptunnan vid infarten ruttnandes tillsammans med räkor växer sig allt mer påträngande. Måste jag gå ut och lysa och leta i soptunnan?? DEN SKULLE JU LIGGA I KÖKET?!! EVELINAAAAAAA!!!

Christian vänder sig, ger mig en såndär blick som man blir fyra år gammal av, och säger följande:

-Du kanske ska leta i Essvik, där jag var och hämtade den....

-......vad...sa...du?

-Essvik, du vet Njurunda?

-.....vad...sa...du?

-Ja, varsågod iallafall.

Vänder sig tillbaka och fortsätter med maten..

-Öh... Jag trodde.. fast jaha nähäe, okej, men va, hur, vem, vad, vaaaa?!?!?! Taaaack för att du finns min kära hjälte.

 

Tack för att du fanns Essvik-hjälte, som inte ens tog en selfie eller någon cred för den livräddning du gjorde när du plockade upp min mobil från infarten och tog den under ditt beskydd, tack. Tack tack tack!

Så med all min inre kraft ger jag er, Fredrik och Christian gårdagens två rosor, fast idag, som ett cybertack för att ni faktiskt bevisade att det finns hjältar!